Ont i mammahjärtat

Leon dreglar rätt mycket, har gjort det typ halva sitt liv. Vet inte om det beror på tänder, om det är väldigt vanligt eller om det bara är hans grej. Hoppas inte på det sista. Nån gång i förra veckan dreglade han tydligen något hans hud är känslig för. Han blev helt röd under munnen och i en form av dregel. Alltså inte bara under munnen utan även som en rand ner. Inte så snyggt men det går bort inom några dagar tänkte jag. Dagarna gick det försvann inte, varken mer eller mindre. Jag tittade lite närmare på det och såg att det var bara på ett ställe det var torrt och fnasigt, resten var helt slätt och en tanke slog mig; tänk om han har fått en hudförändring, att det aldrig kommer gå bort! Tanken var till en början bara en tanke, men ju mer jag tänkte på det desto oroligare blev jag. Jag tänkte att tänk om det är bestående och kommer sitta i för alltid. Klasskompisarna kommer reta honom, Leon det ser ut som du dreglar, kolla Leon dreglar! Leon blir mobbad, har inga kompisar, får inga tjejer. Den enda tjejen som vill ha honom är en tjej som inte får någon annan kille, en tjej som är lika ensam som Leon, mobbad och lessen. Fan vad ont det gör i mitt hjärta när jag tänker så och ju mer jag tänker på det ju ondare gör det. Detta får inte vara fallet!!

Jag ringer vårdcentralen, får en tid, kommer dit och visar upp min sons lilla hudförändring. Jag säger att jag funderar på om det verkligen kommer gå bort, om huden har missfärgats för alltid. Näää, det där är början på eksem, sånt börjar med att bli rött, sen torrt, sen sårigt. Jag frågade flera gånger för att få henne tänka på ett annat sätt, men hon var helt fast vid sitt diagnosställande, det går bort försäkrade hon mig om.

Tack för detta. En sten släppte från mitt hjärta och jag kunde fortsätta min dag normalt utan att hela tiden ha Leons stackars haka på hjärnan samt en ständig oro i kroppen. Nu har jag känt på hur det är att på riktigt oroa sig för sitt barn. Det gör ont.

Jag älskar min son över allt på denna jord!