Vad händer?

Någon tycker jag bloggar för lite, så jag får väl ta att uppdatera mitt liv lite.

Mila behagade komma ut 16 dagar senare efter beräknat och inte var det hennes val. Jag blev igångsatt med ett hålstick på hinnan, vattnet forsade och värkarna satte igång i samma sekund. De blev intensivare och intensivare och en timme senare gjorde de så ont att jag inte stod ut längre. Men då kom krystvärkarna och Mila var ute 75 minuter efter hålstickningen. Jag var helnöjd. Tack och lov för en snabb förlossning!

Trots att hon stannade kvar länge i min mage så var hon inte onaturligt stor. Hon vägde 3685 gram och var 51 cm lång. Alldeles lagom och den finaste tös jag någonsin sett. Ja, hon var faktiskt fin så fort hon kom ut. I alla fall i ansiktet. Kroppen var helt grå och jag var tvungen att fråga om hon mådde bra, men antingen ignorerade barnmorskan min fråga eller så hörde hon mig inte, för något svar fick jag inte. Jag tog det som att det var en dum fråga, för visst mådde hon bra!

Nu är Mila 12 dagar gammal och jag njuter varje sekund av att vara hennes mamma. Det är en annan känsla med andra barnet. Man är liksom redan förälder, man kan det där och man kan ägna sig åt att bara njuta av sin lilla bebis. Med Leon var det lite svårare då amningen inte gick helt utan problem i början, nätterna var jobbiga och jag hade mer frågor då. Hur länge ska han sova, borde han äta nu, osv. Jag njöt då också, men den här gången njuter jag bara. Visst har tuttarna sårats och nätterna varit lite vakna, men so what? Det är ingen stor grej den här gången. Jag mår bra ändå och det viktigaste av allt: Mila mår bra!

Leon är redan världens bästa storebror. Han ger nappen och klappar och pussar. Han är inte alls svartsjuk som man hört att barn ofta blir när de får syskon. Det är så fint att se sina barn ihop, det är så mysigt att vara tvåbarnsförälder. Och trodde jag att jag inte skulle älska ett till barn lika mycket som jag älskar Leon så hade jag fel. Jag älskade Mila från första stund! Det gjorde jag! Och att jag alltid trott att jag ska få, och velat ha söner, verkar ha varit en försvarsmekanism eftersom jag trott att jag aldrig kommer få en dotter. Men när vi fick bekräftat att det var en tjej jag hade fött kändes det SÅ självklart, så rätt! Och jag är så lycklig över att ha en av varje, även om jag hade varit lycklig med två av samma också.

Nu känns vår familj komplett, två vuxna och två barn. Lycka!

Nu vill jag ha ont!

Idag är det den 26 juli och lillskruttan var beräknad till 22e. Fjärde dagen över tiden alltså och jag är beredd på smärta! Längtar efter första värken och att gå omkring här hemma och stå ut lite till, försöka genomlida några värkar till innan vi åker in.. bara några till. Sen åker vi. Fort kommer det att gå tror jag. Förbannat ont, men fort. OM jag inte går över så mycket att jag behöver sättas igång, det är det sista jag vill. Då blir det kanske långdraget och jag får inte starta värkarbetet på hemmaplan. Men så illa ska det väl inte gå? Nä 31/7 eller 1/8 har min gissning legat på från början och det känns fortfarande rationellt.

I väntan på barnafödande försöker vi få tiden att gå här hemma. Andreas jobbar idag sista dagen innan semestern så Leon och jag ska försöka hitta på nåt att fylla dagen med. Lekpark? Cykeltur? Promenad i nya vagnen? Bäst vore om nån mer har tråkigt och vill ses men alla verkar ha semester och är ute på äventyr. Vi får väl klara oss själva. Sista dagen i alla fall :)

Glad sommar! Den har precis börjat ;)

Slutspurt

Nu har nedräkningen börjat. Endast fyra veckor kvar och barnmorskan sa idag att lillfia har fixerat sig. Min mage följer kurvan och jag har gått upp nästan 12 kilo vilket är ett kilo mindre än med Leon i samma vecka. Alldeles lagom tycker jag. Dock har ju inte sommaren varit så varm än så all vätska som jag la på mig med Leon på slutet har ännu inte attackerat mig den här gången..

Det är ju himla kul med nedräkning, men det värsta är att tiden går så långsamt då. Jag vill ju att det ska vara dags nu. Eller kanske inte, känner mig inte riktigt redo för förlossning än. Några veckor till kan jag vänta, behöver ladda liksom. Har inte hunnit tänka så mycket på den än, men det är rätt skönt. Jag vet inte om man kan ladda för en sån smärta, den kommer ändå kännas så mycket värre än förväntat. Jag kommer ändå tro jag ska gå av, kommer ändå vilja försvinna till ingenstans, ångra att jag valde att skaffa en till, hur förberedd jag än känner mig. Men bara för några timmar, sen blir jag världens lyckligaste igen. Åh, va jag längtar! :)

Frukost allena

För en timme sen (6.30) lämnade Andreas hemmet för en vecka på Kreta. Igår kom mamma och hämtade Leon för att jag skulle jobba hela helgen. Det innebär att jag nu, söndag morgon, sitter ensam vid frukostbordet. Konstig känsla. Skönt men tomt. Ingen som häller ut mjölken, kastar osten på golvet eller vägrar sitta ner på stolen. Ingen gosig liten kille som vill sitta och mysa med sin mamma när han ätit klart.

Det är galet hur mycket man kan älska en annan person. Trots att det är superskönt att ha lite ensamtid så saknar jag mitt lilla hjärta. Han är det bästa som någonsin hänt mig, det bästa som finns på denna jord. Kärleken är obeskrivlig! Han är verkligen mitt hjärta, utan honom kan jag inte leva. Älskade älskade Leon!!

Sen till min andra kärlek, Andreas. Ja han åker till Kreta idag på 30-årsresa. Han och tre andra grabbar. Folk har frågat mig hur jag vågar släppa iväg honom. Varför skulle jag inte göra det?? Skulle han vara otrogen, tror ni? Lever ni själva i ett förhållande där ni inte litar på varandra? Vad är det för grunder att bygga ett förhållande på? Själv litar jag på Andreas till hundra procent. Ni kanske tycker jag är naiv, men jag gör det. Andreas är värd sin resa, han fyller 30, jobbar hårt i veckorna och är pappa resten av tiden. Man behöver ett avbrott, få komma iväg och vara något annat än en arbetande småbarnsfar hela tiden. Nu kan han komma ifrån vardagen en stund och bara ha det skönt. Njuta av ölen och solen utan plikter. Snart blir nämligen livet ännu mer fyllt av sysslor då vår lilla sessa tittar ut. Två månader kvar bara! Så, trevlig resa älskling!

Tavelvägg

Dags att få nåt gjort här i hemmet. Vi har inte satt upp en enda tavla och ingen lampa, så det är rätt kalt och opersonligt här hemma. Och trots att jag är arbetslös/ickestuderande/sysslolös så händer ingenting. Men nu känner jag att motivationen börjar komma. Jag vill först och främst framkalla lite bilder, rama in och sätta upp på väggen. Vi har en skitbra vägg för sånt, för en tavelvägg. Så jag började med att kolla igenom vilka bilder jag kan framkalla och inser att jag inte alls har många bra kort på Leon. Jag har massa kort men inga i bra vinkel där man ser hela hans ansikte, osuddigt, och utan grimas. På den fronten måste jag skärpa mig. Måste nog ta fram kameran lite oftare. Jag tar ju ofta iPhonen eftersom den ligger nära till hands, men så fort han ser den vill han ju leka med den. Att bläddra bland bilderna är det bästa han vet.

Men men, jag hittade i alla fall några hyfsade, men då till problem nummer två. Hur blir en tavelvägg finast? Ska man ha samma färg på ramarna eller kan man blanda? Kan man ha olika storlekar på tavlorna? Ja det är klart man kan, men vilka ska då vara större och mindre. Det är banne mig inte bara att välja ut och framkalla, man måste visst tänka igenom allt redan från början! Eller måste man det? Kan det bli lite som det blir kanske? Ja, jag löser väl det på nåt sätt. 

Elaka barn

Jag har en kompis som har en son som är lika gammal som Leon.Vi träffas då och då för lite mammasnack och barnlek vilket är väldigt trevligt. Leon och hans kompis är rätt olika som personer men har nog lite utbyte av varandra ändå, om inte annat så lär de sig av varandra.  Dock finns ett problem. Leons kompis har fått för sig att det är väldigt roligt att nypa Leon i ansiktet och gör det gång på gång. Hans föräldrar tycker såklart inte alls om hans beteende och säger till honom ordentligt, men det verkar inte hjälpa. Leon är för snäll för att ge tillbaka och står istället och tar emot, eller ropar på hjälp. Såhär långt är väl inte problemet superstort, men vad jag är rädd för är att Leon ska lära sig av sin kompis och börja nypa sina andra kompisar, exempelvis på dagis, i kinderna. Det är det sista jag vill. Leon är inte ett elakt barn. Det är inte hans kompis heller, och han har förmodligen i sin tur lärt sig av sina kompisar som varit lite hårdhänta mot honom. Han ger tillbaka på Leon. Ond spiral. Ska vi sluta träffa dem? Det vore väldigt synd tycker jag. Men vad gör man för att undvika att Leon tar efter detta beteende? Ja jag vet inte. Jag tycker om både min och Leons kompis, för för övrigt är han en jättego och charmig liten kille, så vi får väl bara hoppas att han slutar..

Ett tecken

Det måste vara ett tecken. Inom loppet av tio dagar har jag behövt slänga fem av Leons nappar på grund av slitage/hål i dem. Nu finns det bara fyra kvar och jag tänkte ett de får räcka. Jag tror att det är ett tecken, det är dags att sluta med napp! Det vore coolt tycker jag om han hade slutat innan lilltjejen kommer. Har han inte slutat då så lär det väl dröja eftersom han säkert kommer vilja ha den när han känner sig åsidosatt eller avis på syrran.. som både tar hans mamma och får ha napp. Så antingen nu eller om ett år. Vi testar väl?! I alla fall dagtid :)

Sämsta kondisen ever!

Tror knappt det är sant! Jag blir helt slut av en 35 minuters promenad. Sitter fortfarande i soffan och återhämtar mig nu en halvtimme efter att jag kom hem. Så var det inte med Leon i magen, då promenerade jag i stort sett en timme om dagen helt utan problem, ungefär som vanligt. Men det är väl just därför. Jag har ju inte gjort det den här gången av olika anledningar och nu när jag börjar igen är jag i så dålig form att jag knappt pallar gå en halvtimme. Känner mig som en 130-kilosklump som blir andfådd av minsta lilla. Men men, det är väl bara att fortsätta så kan kondisen bara bli bättre. Varje dag från och med nu.

Hej

Breaking news!

Kanske dags att brejka nyheten nu. Jag är ju ändå i vecka 20!! Haha. Leon ska bli storebror i slutet av juli :) Jag och Andreas ska bli tvåbarnsföräldrar. Så jäkla häftigt. Vi var på ultraljud idag och fick se det lilla miraklet. Nu längtar vi som bara den. Fem månader kvar. Fantastiskt!

Förutom det så ska ju även min bror OCH Andreas bror få barn i sommar, så Leon får ett syskon och två kusiner inom loppet av två månader. Supertufft!

Grupparbetsjävlar!

Ja jag pluggar ju nu eftersom jag inte fick nåt jobb i tid. vet inte om jag sagt det. Företagsekonomi är det iaf, och jag har aldrig läst en kurs med så jävla mycket ungdomar. Inte för att jag trodde jag skulle vara medelålders direkt men det brukar vara lite mer spridning på åldrarna. Såhär långt är det dock inga problem eftersom jag inte är där för att skaffa kompisar. Problemet är att det är så förbannat mycket grupparbeten, och jag HATAR dessa! Jag vill plugga själv. Helst hemma. Men nej, man ska hitta folk att skriva med också. Hej 20-åring, vill du skriva med en 32-årig mamma som är i ett helt annat stadium i livet än du, och egentligen inte vill skriva med dig heller?

Nä i helgen fick jag nog. Jag vill verkligen inte fortsätta! På måndagen skulle nästa grupparbete starta och som tur är fick jag magsjuka och satt hela morgonen på toa och kunde inte närvara. Där slapp jag en dag. På kvällen bestämde jag mig för att skita i den här veckan, sista veckan på delkursen. Jag pallar inte. Kan tillägga att jag inte heller fick skriva tentan vi hade i torsdags för att jag tydligen hade anmält mig till FEL tenta!!?!?!?!?!? Hur fan gick det till? En tenta som inte ens gällde oss! Redan där kände jag att jag ville hoppa av skiten. Det mesta skiter sig. Det är inte meningen att jag ska plugga.

Men problemet är att jag inte har något att göra istället. Kan jag inte få ett vikariat fram till sommaren? Kan ingen ge mig det? För jag vägrar gå hemma. Ingen inkomst och fruktansvärt långtråkigt! Så vet ni nån som behöver en anställd några månader säg till!! Deltid går lika bra som mer. Kanske fel ställe att be om jobb på då ni läsare är max 5 :)

På väg tillbaka

Ja nu börjar jag finna balans igen. Jag mår bra och är pigg större delen av dagen. Så äntligen har jag kommit igång med promenaderna igen. Inte som förut, men jämfört med tre senaste månaderna stor skillnad. Ja, de två senaste dagarna i alla fall. Jag har ju knappt tagit en enda promenad sen i november så att jag nu tagit en halvtimmes två dagar irad är ett stort framsteg. Och så himla bra jag mår! Pigg igen! Igår kväll var jag inte ens trött när jag skulle sova vid 22! Jag vet, det är väldigt tidigt men jag har sen i november lagt mig strax efter 21! Hur som helst har jag bestämt att jag ska få någon dos motion varje dag. En promenad allt mellan 20 och 60 minuter. Hade jag sagt det här för ett halvår sen hade jag trott det kom från någon annans mun, jag har ju i princip gått minst en timme varje dag i sisådär sju års tid. Men men, plötsligt händer det, man blir inaktiv. Inte bra. Men det kan bara bli bättre.

Och en annan sak jag är tillbaka till kan vara bloggandet. jag ska försöka iaf.

Kram kram

Crunchy

Crunchy är så jävulens gott har jag kommit på! Det är långt ifrån mina principer att konsumera det, men en dag förra vecka blev jag galet sugen på det och vaniljyoghurt. Jag köpte det. Hem och åt, och det var som sagt så jäkla gott! Inte ens en vecka senare inser jag att paketet nästan är slut. Nästan 800 gram karamelliserade, eller rostade eller både och, flingor låg i min mage. Jag insåg att det var dags för avvänjning.. jag har ju de senaste två veckorna gått upp nästan 3 kilo så nu får det vara nog. Därför hävde jag i mig det sista som fanns kvar, vilket var mer än jag trodde, så att jag blev lite smått illamående. Men av en god anledning, att bli av med giftet! Så nu har jag inga crunchy så kan med gott samvete äta något annat onyttigt, men mindre onyttigt än crunchy!